lasandia

Nu tycker jag att det ar dags for mig att komma over min bloggtorka! Sara och Lina har givit mig tillatelse att skriva bara nar jag far lust, annat ar det for stackars Lina som rakade tumma pa att skriva vart tredje inlagg. Hon fattde inte riktigt vad hon tummade pa lilla vannen.

Okej sa vad har hant pa senste tiden? Senast vi skrev var vi i Sucre och var radda for att ga pa gatorna da vi skulle bli nerkstade av vattenballonger. Efter vi bara hade chillat i Sucre akte vi vidare till Cochabamba, en stad som vi inte gillade sarskillt mycket. Aven har var det krig, tack gode gud har tydligen borgmastaren i La Paz sagt at folket att sluta upp med dumheterna, vi haller tummarena for La Paz!! Men i alla fall. Cochabamba ja, jo, nar vi var dar sa var det nagra helgdagar vilket betydde att i princip ALLT var stangt, vi hade till och med svart att hitta matstallen... Det anda vi egentligen gjorde i Cochabamba var att aka och halsa pa i barnbyn, och vilket besok det blev!!

Nar taxin antligen hade hittat dit efter mycket snurr i omradet, ingen verkade kanna till nagot alls om barnbyn eller den svenska skolan, blev vi inslappta och forsokte med den lilla spanskan vi kan, fraga efter nagra svenskar som skulle vara pa besok i barnbyn. Efter lite om och men blev vi visade till en dorr, som oppnades av ett forvanat par och deras dotter, de hade inte nagon aning om att vi skulle komma, men visst blev de glada!! Vi blev inslappta och bjudna pa lite cola och fick reda pa att Olle och Sonja i sjalva verket hade jobbat pa barnbyn for 20 ar sedan. De berattade om hur dte hade varit att bo dar och hur allt fungerade pa bernhemmet. Vi satt alla tre med vidoppna oron och tog in allt dom sa. Vi fick en liten rundvisning av dom ocksa. Alla tjejer och killar bor var for sig. Cirka 10 barn bor med en husmamma som skoter om barnen och som man kanske fattar, ar deras "mamma". I forsta huset vi knackade pa bodde de killar, de hade dragit fram alla deras sangmadrasser och hade filmvisning i vardagsrummet. Sa fort dorren oppnades rusade de fram till dorren och skulle halsa pa oss. Vi fick alla en varsin kram, ett blygt leende och ett "buenos dias" Vi fick komma in och se hur de bodde. Vi hade med oss en fotboll till oss och lite godis. Vi blev mycket populara. Vi tog en gruppbild och fick en till kram, ett till leende och ett "muchas gracias" innan vi gick vidare till nasta hus!

Dar bodde det tjejer som satt och malade nar vi kmackade pa, aven dar fick vi kramar och gick in och sag hur de bodde. De var blyga och otroligt fnittriga men var nyfikna pa oss och visa oss vilken sang som var deras. Det ar alltid hilma svart att gissa alder pa manniskorna har, antingen ar de mycket aldre an man tror eller som da, da vi trodde de flesta barnen var runt atta fast dom var runt tolv. Godisutdelning aven har innan vi gick till det tredje huset. Sonja, Olle och dottern Sandra var trevliga sa vi akte tillbaka in till Cochabamba och at pa en otroligt god restaurang. Med varldens kanske godaste glassar till efterratt.

Dagen efter akte vi till La Paz, dar vi nu befinner oss.  Har har vi shoppat i mangder! Allt ar sa hilma fint och billigt, man vill kopa ALLT, men dessvarre far vi inte plats. Jag har kopt en till vaska som nastan ar fylld. I morgon har vi bestamt traff med en av Helenas, Linas moster, kontakt! Han ska hamta upp oss halv elva i morgon i hens bil sa ska han visa oss lite saker runt om La Paz. Ska bli sjukt spannande! Hoppas aker till San Pedro fangelset, nagot jag verklkigen vill se. Speciellt fran insidan, men ni kan vara lugna. Vi ska inte in dit aven fast det ar liiiite lockande. Men NEJ!

Hade tankt aka vidare till Copacabana, Titicacasjon pa mandag men vi far se hur dte blir med det. Vi gillar verkligen La Paz och det finns massor att se. Dock blev lina bestulen idag pa gatan. Det var trangt och folk bufflades och nagon hade gatt och snokat i hennes ryggsack, som tur var blev bara solglasogonen tagna och kanske aven en karta over staden. Vilken nitlott for den lilla snattaren, trodde sakert det skulle ligge nagot jattefint i linas glasogonfodral. Det var fjarde gangen tror jag som nagot hant, tur att de inte har fatt med sig nagot alltfor vardefullt. Jag blev av med min regnjacka pa hostelet i Sucre, mate varit nagon backpacker som saknade egen som var lite sugen pa min. Tyvarr lag min planbok dar, fast med bara kanske 20 kronor. Men det varsta var att i planboken lag min klocka som ar mammas gamla. Totalt utan pengavarde men inte for mig.. :( 

Tuuuuusen tack till Helena, Stefan och Eva som har hjalp oss fixa sa vi far komma ut pa lite andra aventyr har i Bolivia, barnhemmet och killen som ska visa oss runt i morgon. Snalla ni ar :)